Följ oss via RSS!
2013-02-15

Mitt andra jag

I Illustrerad Vetenskap nummer 3/2013 finns en artikel om digitala dubbelgångare. Artikeln tar upp allt från relativt enkla dubbelgångarfunktioner, som när vi låter vårt mailprogram svara automatiskt åt oss när vi är på semester, till mycket avancerade avatarer som under en längre tid följer oss i vår yrkesutövning och, bit för bit, lär sig vår expertkunskap för att sedan kunna assistera oss, eller ersätta, om man så vill.
Här är ett helt fascinerande exempel på en fysisk digital dubbelgångare, roboten Double:

Double by Double Robotics - Pre-order Now from Double Robotics on Vimeo.



Visst är det läckert? Oklart dock hur det funkar med stöldskyddet av grejerna. :)

Men det i artikeln som ändå fick igång mig allra mest var exemplet där man har skapat en dubbelgångare åt forskningschefen Alex Schwarzkopf, projektledare för projektet Lifelike vid National Science Foundation. Dubbelgångaren har fått Schwartzkopfs utseende, kunskaper och - till och med - vanor. Och det mest fascinerande är att man påstår att studenter som blir undervisade av Schwarzkopfs avatar blir lika engagerade i dialogen, som de blir då de pratar med den riktige Schwartzkopf. Att studenterna blir lika engagerade beror troligen på att avataren är lika kunnig som Schwartzkopf, men också att den har hans mimik. Dubbelgångaren är till exempel programmerad att rynka ögonbrynen då diskussionerna blir mer intensiva.

Man kan förstås bli upprörd och orolig när man läser sånt här. Och man kan förstås bli fascinerad. Och jag tror att man också kan bli lite av varje.

Jag ska väl erkänna att jag är lite mer av den fascinerade typen. Jag tror inte att lärare framöver (för att ta det exemplet) kommer att vara helt och hållet avatarer, men finns det en vinst att delvis ersätta människor inom utbildningen med dubbelgångare så tror jag att så kommer att ske. Och varför inte? Jag får väldigt ofta exakt samma frågor från människor som är sugna på att söka de kurser jag arbetar med. En chatbot på min skolas hemsida skulle kunna klara av de allra flesta av de frågorna lika bra som jag. Sådana chatbotar används ju också på flera håll redan. Ett exempel är "Fråga Hanna" på Försäkringskassan.

Och varför ska man då inte kunna låta digitala dubbelgångare sköta andra delar av verksamheten - om de är nog bra på det? För 25 år sedan var det väl otänkbart att lärare skulle filma sig själva och använda som föreläsningar, men idag är det ganska vanligt. Det är ju också ett sätt för lärare att effektivisera sig genom digitala verktyg.

Om några år kanske verktygen är här för oss vanliga lärare. Vi kanske kan låta en chatbot sköta seminariediskussioner och en digital dubbelgångare föreläsa och svara på frågor? Hur ska vi ställa oss till det? Vi inom folkbildningen framhåller det mänskliga mötet och samtalet som en väsentlig del i lärandet. Men i vad består det? Var går gränsen för vad som är mänskligt? Om man blir lika engagerad av att möta programmerade avatarer, har det samma värde då? Ja, inte vet jag. Men jag tror inte att förändringen kommer "pang-bom", utan det smyger sig väl på och så får vi prova oss fram. Jag tror att det är viktigt att inte ta avstånd på alltför lösa grunder bara för att man känner oro. Och det är viktigt att inte hoppa på något och tro att tekniken löser allt. Spännande är det hur som haver!
/Mathias

PS. Här har jag skrivit ett annat blogginlägg om avatarer.
PS 2. Om man vill prova en digital dubbelgångare som lägger ut passande Facebook-statusar och/eller tweets åt en, kan man kolla in denna länk. Jag har inte provat. :)
PS 3. En länk till ett dagsfärskt blogginlägg om digitaliserings baksidor lägger jag in också.
Gilla/Dela
RSS Twitter Facebook Bloggy Pusha
Taggar e-learning folkbildning flexibelt lärande digital utveckling

Licens Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike

0 kommentarer >>