Följ oss via RSS!
2012-03-12

Risk för skolifiering!

Om jag möter en 6:e klass som har en dator per elev och frågar eleverna vad de använder sina datorer till i skolan och de svarar:

- Vi skriver och typ söker ibland….

Och om jag sedan frågar vad de använder sina datorer till hemma och de svarar:
- Fixar med bilder, chattar, Facebook, gör film, spelar, bygger saker, kolla nyheter, hänger i forum, riggar spelservrar, kollar på filmer, läser, lyssnar på musik, delar saker..….

Om jag sedan frågar igen vad de kan använda datorerna till i skolan om de själva fick välja helt och hållet och de svarar:

- Kanske typ räkna matte också?

Är det då risk att de blivit ”skolifierade”?
När jag just nu sitter med en 12 årig grabb och han förklarar för mig hur han och hans vänner just nu lägger grymt mycket energi på att se hur man kan få till gång till fiber och även en virtuell spelserver, detta för att dels kunna spela tillsammans men framförallt för att kunna fortsätta att skapa en film om dagen där de pedagogsikt vill lära ut till människor i Sverige hur man typ kan utvecklas inom Mine Craft och där man efter hand bjuder in deltagare i deras värld för att hjälpa de att bli bättre så kliar jag mig i huvudet och funderar på dels hur jag kan stötta de på bästa sätt men också hur all denna kunskap och lärande kan på något sätt även integreras i skolan. Vi snackar om Skapande Skola och Kulturrådets satsning? Men hur kan vi prioritera ungdomskulturen som växer fram på olika sätt?

Hur kan vi möta det hela utifrån ett deltagargenererat innehåll och intresse? Jag vill påstå att ALLA ämnen och några till får plats i det arbete dessa grabbar och tjejer just nu utvecklar. Men sen då?
Vi snackar entreprenöriellt lärande?

Hur ska vi kunna stimulera morgondagens entreprenörskap om vi inte ens ser vad som händer utanför våra egna ramar som vuxna?
Känns ibland som om jag en dag skulle stå framför Zlatan och undra vad i helsicke han gör med bollen. Han ska ju kasta den med händerna!!
Så här skulle jag kunna ansett om jag aldrig sett fotboll utan bara upplevt handboll. Och jag menar att många av oss vuxna missar mycket just nu.

Vi vänder till viss del våra unga ryggen, särskilt när det kommer till fenomenet att ”de sitter vid datorn!”.

Skolifieringen kan också ta sig uttryck då elever mer är i skolan för lärarnas skull, för att göra systemet glad. Då de sträcker fram sin teckning och frågar om läraren är nöjd, snarare än vad hon själv tycker som person. Men hon måste kolla av. Självklart. Särskilt om det börjar närma sig betygsålder. Då är det på allvar och då måste hon prestera utifrån vad systemet önskar snarare än vad hon själv anser och känner. Då är det helt ok att ändra färg till den fröken snarare gillar än den hon själv älskar.

Vet att jag kräker av mig ganska osammanhängande just nu i detta inlägg…men jag vill göra det.

Jag känner att barnen till viss del måste avskolifieras just NU! De ska inte bli duktiga på att gå i skola och att anpassa sig efter ett system. De ska bli duktiga på att känna sig själva, känna förmågan och styrkan i att kunna skapa,leva och påverka. De ska utveckla sin tror på sig själva och varandra. Systemet ska snarare anpassas efter barnens kapacitet och inte tvärtom. Kanske är det dags att vi på allvar lyfter upp frågan, hur kan vi få barnen att tycka det är kul i skolan? Hörde om ett forskningsprojekt man gjort i Europa där man bad elever från högstadiet fylla i meningen:

”Jag tycker skolan är…?
Med klar majoritet blev svaret ”Tråkig”. Och då kanske någon säger, ja ja alla ungdomar tycker per automatik att skolan är tråkig, den ska liksom vara det!! Men för tusan gubbar, inte säger vi vuxna detta om våra arbetsplatser? Ja ja jag tycker mitt jobb är tråkigt, men det ska det vara!!? Det hör till?! Är det därför organisationskonsulter köps in på löpande band för att hjälpa oss bli effektiva team, med lust, motivation och glöd som drivkraft? Är det då rätt att lägga ner ambitionen att försöka ändra på skolan så att varenda jäkla unge sa att ”Jag tycker skolan är skitkul, spännande, utmanande, galen, rolig….!!” Varför inte? Vi vet att det är omöjligt att lära sig om vi inte vill….om vi inte är motiverade…så kanske skulle denna frågan kring “kul” få lite högre status på agendan?

När jag återigen lyssnar på grabben med sina problem gällande fiber, virtuella servrar, film redigering online, kollaborativt skapande i virtuella grupperingar, photoshop, multitasking etc…så känns det som att vissa skolifieringsuppgifter snarare blir sugrörsstora medans barnen vill andas i feta pipelines…..

Kanske skulle man våga avsluta detta inlägg och provocera med frågan….

Kan grabben stanna hemma 5 timmar i veckan, för han behöver och vill lära sig lite mer…..

Vill inte på något sätt rikta kritik mot någon person med detta inlägg, inte klandra yrkeskårer, ville bara få ut lite oigenomtänkt frustration och en slags maktlöshet i känslan, vad fasiken ska man börja…?
Vet att denna grabb inte är default kanske i intresse och engagemang…men ändå…

Ville bara dela med mig av min magkänsla.
Vad känner du?
Någon som vill fundera tillsammans….

Kram/Micke

Gilla/Dela
RSS Twitter Facebook Bloggy Pusha
Taggar skola lärande delaktighet pedagogik barn

Licens Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike

0 kommentarer >>