Följ oss via RSS!
2011-12-13

Om avatarer och om att inte döma hunden efter håren

Min åttaåriga dotter spelar ett spel på nätet med sina kompisar. Eller... jag trodde det var ett spel, men när ett par yngre barn frågade "vad är det där för spel?" fick de ett snäsigt svar om att det minsann inte alls var något spel. Emellertid kunde min åttaåring och hennes jämnåriga kompis inte förklara för de mindre barnen vad det nu var de sysslade med.

Jag ska försöka beskriva för er vad det är de gör. De har varsin avatar (på Wikipedia kan man få reda på att en avatar är "en elektronisk representation eller visualisering av en person eller spelare" - alltså en figur, bild eller liknande som företräder en själv på nätet). En parentes som är rätt intressant är att barnen kallar de olika avatarerna vid deras användarnamn (alltså inte barnens egna namn) eller så kallar de dem för "du", "jag" och "hon" och så vidare. Avatarerna är alltså förlängningar av barnens identiteter, men samtidigt egna väsen.
Avatarerna kan byta kläder, skor, frisyr och olika attiraljer och man kan ínreda avatarens lägenhet. Avatarerna kan ha husdjur. Det kostar låtsaspengar att köpa dem och likaså att hålla dem med foder. Låtsaspengarna (som också verkar gå åt till kläder, möbler med mera) tjänar man genom att göra olika uppdrag. Man kan ha kompisar också som man hälsar på hos. Mina barn och deras kompisar verkar enbart vara kompisar (i just detta spel - eller vad det nu är) med sådana som de känner i verkliga livet.

Den här låtsasvärlden är ganska rosa-lila och prydd med stjärnor. Avaterna har groteskt stora ögon och hår som böljar längre ned än midjan. Tjejerna har mycket höga klackar och en BMI som jag som lekman tycker känns riktigt farlig. Killarna verkar ha mer gangsterrelaterade klädmöjligheter, om de nu inte väljer den dekadenta stilen med toga, mantel och sandaler. Det kryllar av plymer, för mycket smink, strumpeband, fuskpälsar, platåklackar av glas, bikinis, enhörningar, limousiner och beachpartyn.

Börjar ni få bilden klar för er? Jag menar, inte bara bilden av spelet eller forumet eller vad det nu är, utan också bilden av hur jag som förälder känner inför den här hemsidan?

Jag har i ett tidigare blogginlägg konstaterat att jag inte alltid har koll på läget. Och det hade jag inte nu heller.

Till exempel så visade det sig att det inte alls bara är tjejer från skolan som har avatarer på det här "spelet". Nej då, plötsligt ser jag hur min dotter och hennes kompis "besöker" en kille från skolan på spelet (eller vad det nu är). Han har många husdjur och en riktigt tjusig lägenhet. Sedan får jag också se att de kan göra animationsvideos med hjälp av spelet. Man väljer bakgrundsbild, drar in sin avatar och några kompisar, musiksätter, gör rörelser och skriver pratbubblor. De här kan man lägga ut för allmän eller kompiskretsbeskådan. Vidare kan man chatta och på andra sätt interagera med andra människor.

Kommunikationen mellan avatarerna, inredningen av lägenheterna, skötseln av djuren, videotillverkningen... nog är det nytta? Nog är det lärande? Nog är det bra? Och nog ger låtsaspengarna åtminstone en första inblick till privatekonomin som väntar framöver och en bra matematikträning (och dessutom på ett roligt sätt)? Jag säger inte att det är "toppen direkt", men det finns mycket mer här än det som först möter ögat. Det är ofta så. Vi tror rätt ofta att vi vet hur saker är och vad saker är.

Och det här kan gälla vilka situationer som helst. Som den gången förra året då en elev satt och skrev på Facebook på filosofilektionen. Skrev mycket och intensivt. Läraren i klassrummet iakttog och funderade på vad han skulle göra. Tack och lov hade läraren is i magen. Eleven diskuterade nämligen den aktuella filosofen för dagen. Dessutom diskuterade eleven med en annan lärare på skolan (närmare bestämt med mig :). Sånt kan man också göra på Facebook. Även om det ser ut som att vi inte "gör nytta", "lär oss" eller håller på med "det vi ska" är det fullt möjligt att det är just det vi gör.
Gilla/Dela
RSS Twitter Facebook Bloggy Pusha
Taggar e-learning folkbildning sociala medier spel

Licens Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike

2 kommentarer v

Glad

Det gör mig glad att du lyfter det värdefulla i denna digitala motsvarighet till de pappersdockor vi sysselsatte oss med förr i tiden!
2011-12-14, 18.26 av Morrica

Glad II

Jag tror att barn dras till överdrifter och pråligheter. Jag tror också att de dras till lärande (om det är roligt och stimulerar). Så visst - kombinerar man det ena med det andra så har vi något där. Jag tror också att det är viktigt att prata ideal och att prata om genus med barn, men jag tror inte på att förbud och aja-baja mot platåskor och glitter leder någon vart.

Och jag tror, Morrica, min vän, att pappersdockor fyllde (och fortfarande fyller) mycket av samma funktioner.
2011-12-14, 21.30 av Mathias