Följ oss via RSS!
2011-12-07

Från noll till hundra... eller i vart fall i den riktningen

När jag är ute och samtalar med folkbildare om flexibelt lärande märker jag att många har förförståelsen att flexibelt lärande är lika med distanskurser. Distanskurser är exempel på flexibelt lärande, men bara ett exempel. Därför brukar jag rita upp en figur för att tydliggöra hur jag tänker.

Noll står för inga inslag av flexibelt lärande och hundra står för totalt flexibelt lärande. Flexibelt lärande brukar definieras som att deltagarna/eleverna har ökat bestämmande (i jämförelse med traditionella kurser) kring VAR och NÄR man ska studera, men också VAD, HUR och HUR MYCKET. Det gör att många kurser - även om de på många sätt är traditionella - inte ligger på noll på skalan. Få - om ens några - ligger heller på 100.

Flexibelt lärande är lockande. Det är modernt. Varför ska man inte få lära när, var och hur man vill? Varför ska man inte få lägga ned den tid man tycker är passande? Det finns egentligen få (ens några?) argument som håller mot flexibelt lärande. Av den anledningen vill många också flytta sig högerut.
För att röra sig till höger på skalan är det en väldig fördel att använda sig av olika former av nät- och datastöd. Men rent definitionsmässigt är det faktiskt inte en nödvändighet. Det är bara väldigt praktiskt. Därför läggs fokus ofta just på tekniska spörsmål när man ska försöka få lärandet att bli mer flexibelt. Och det kan bli problematiskt.

Ponera att man har bestämt sig för att röra sig i riktning mot ett mer flexibelt lärande. Vad man då inte får glömma är samarbetslärandet. Grupplärande, kollaborativt lärande, samarbetslärande (kärt barn...) står inte i motsats till flexibelt lärande som vissa tycks tro. Inte alls. Men gör man det enkelt för sig då man organiserar om en kurs till att bli mer flexibel är det lätt att man också gör lärandet mer individuellt. Därför brukar jag rita en axel till i figuren.

Som jag ser det ska man ta med sig samarbetslärandet även när man sysslar med flexibelt lärande inom folkbildningen. Annars har jag svårt att se poängen. Dels tror jag att det är nyttigt med samarbetslärande. Jag tror att fler uppfattar kursen som givande, jag tror att lärandet ökar och jag tycker det är roligare med stora inslag av samarbetslärande. Men jag menar också att folkbildningen har en skyldighet att vara samarbetslärande också på nätet. Detta är tack och lov mycket mer enkelt idag än förut. För idag är nätet inte en individuell arena. Man interagerar naturligt och på många plattformar.

Men vad som är viktigt är alltså att fokus inte bara ligger på det flexibla, utan också på att bibehålla eller förstärka samarbetslärandet. Det leder mig fram till en slutsats kring den synvinkel man bör ha på tekniken. Frågan man bör ställa sig är: vilka tekniska verktyg ska vi använda för att bibehålla eller till och med utveckla samarbetet samtidigt som det ger deltagarna ökad frihet kring frågorna var, vad, när, hur och hur mycket? Hittar man rätt svar på den frågan och kompletterar med medmänsklighet och samtalskompetens kan man hamna mycket nära 100 på båda axlarna.
Gilla/Dela
RSS Twitter Facebook Bloggy Pusha
Taggar e-learning folkbildning pedagogik flexibelt lärande

Licens Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike

0 kommentarer >>