Följ oss via RSS!
2011-09-07

Digital panik

1999 var första gången jag talade inför andra pedagoger om flexibelt lärande. Redan då kunde man dela upp de som lyssnade i olika grupper - de som var övervägande positiva och de som var övervägande negativa. Det fanns - och finns - en tredje grupp också, de som inte bryr sig så mycket, rycker på axlarna och säger "håll gärna på ni, men det är inte något för mig". Den gruppen var emellertid inte representerad på min debutkonferens för 12 år sedan - för varför skulle de komma på en frivillig konferens? :)

Gruppen som var emot nätbaserat lärande var rätt månghövdad och ganska aggressiv, faktiskt. De var inte bara emot det hela som individer, utan många av dem menade också att det här med nät och lärande var ett hot mot själva folkbildningen, bildningen och utbildningen.
Gruppen som var nyfikna och intresserade var lågmäld och fåtalig. Ett par-tre stycken kom fram efter konferensen och ställde frågor och pratade lite grann.

Sedan dess har jag fortsatt att med jämna mellanrum ha förmånen att träffa pedagoger, skolledare, cirkelledare och administratörer inom folkbildningen för att prata flexibelt lärande, nätet, sociala medier och sånt. Och grupperna jag mötte 1999 finns kvar även idag, men de har förändrats.

"Gruppen för"

"Gruppen för" har ökat procentuellt. Mellan tummen och pekfingret (och där håller jag dessutom en nypa salt) var det för ett decennium sedan en tjugondel nyfikna och försiktigt positiva. Idag är det snarare så att tre fjärdedelar tillhör denna grupp och då har dessutom "de nyfikna" och "de försiktigt positiva" fått sällskap av en stadigt växande grupp - "de som redan håller på". Kul!

"Gruppen ptja"

Denna grupp, de som alltså tycker att "nåväl, det är ok att ni håller på med era datorer och nätet och så, men det är inte något för mig", har nästan försvunnit. För ett årtionde sedan var det 25-30% (fortfarande mellan tummen och pekfingret) medan denna grupp i dag är i princip försvunnen. Någon enstaka stöter jag på, men det är inte många.

"Gruppen mot"

Denna grupp var förut den största, men idag finns inte många kvar.

Mot-gruppen kan delas in i tre undergrupper:

a) De som hävdar att nät, datorer och mobiler utgör en fara för lärandet och kanske till och med för samhället som sådant.

b) De som menar att det inte finns någon större mening med att de själva skulle hålla på med nätbaserat lärande eftersom lärandet fungerat bra utan nät i alla år.

c) De som insett att den nya tekniken och de nya kommunikationsmöjligheterna faktiskt kan göra att samtalen blir mer levande, de mänskliga mötena ännu fler och dessutom att det kan göra lärandet mer demokratiskt och mer kul. Men de vet inte hur det går till, och de vet inte var de ska börja och de vet inte om de törs erkänna eller fråga och de kanske inte ens kan hantera en webbläsare eller än mindre vet vad en webbläsare är och alla andra verkar så på och så med och sitter och flipprar på sina smart phones. Denna grupp har förstått att de står utanför. De har förstått att de inte är digitalt delaktiga. Och de har förstått att de hamnar mer och mer utanför hela tiden. Det är väldigt sorgligt.

När jag reser runt och träffar folkbildare och möter människor från "gruppen mot" är det främst undergrupp c) som jag träffar på nuförtiden.

Och det är inte lätt att möta den gruppen. De har varit utmärkta i sina yrkesroller i 5, 10, 15, 20, 25, 30, ja kanske 40 år också, och idag känner de att de inte duger till. Ofta ser man det i deras ögon redan vid första mötet. De skakar min hand och de tänker att "här kommer det en kille till som ska prata nät och datorer och jag kommer inte att förstå och mina kollegor kommer att vara taggade och införa förändringar och jag hamnar än mer efter". Ibland lyser paniken i ögonen. Det gör ont med sådana möten.

Det var lättare förr då undergrupp a) var den stora mot-gruppen. Då kunde jag spela domedagsprofet, vara hård och säga: "man måste ställa om, för samhället ställer om och vi måste hänga med för annars blir vi utanför". Idag behövs inte det, för undergrupp a) är försvinnande liten och undergrupp c) blir inte skrämda av att eventuellt hamna utanför. De är redan utanför och de vet om det.

Denna grupp människor finns förstås i alla samhällets delar - företag, skolor, kommuner och så vidare. De mår inte bra och de gör inte den nytta de skulle kunna göra. Så vad gör vi åt det? Första steget, tror jag, är utan tvekan att säga: ”det är OK att du inte vet bäst”, "man behöver inte kunna allt på en gång" och ”du får tid att ställa om”. Det är kollegors och ledningars jobb och plikt att göra så. Vi måste våga prata om digital delaktighet och utanförskap utan skamkänslor.

Och det är väl dit jag måste hitta också för att kunna bemöta undergrupp c) på ett bra sätt. Jag måste hitta metoder som gör att det känns OK att inte vara med på tåget, men som samtidigt gör att undergrupp c) orkar och vill ta sig från "mot" till "för".

Tips på sådana metoder emottages tacksamt!

Gilla/Dela
RSS Twitter Facebook Bloggy Pusha
Taggar digital kompetens folkbildning delaktighet

Licens Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike

1 kommentar v

Ja!

Bra och intressant, tack!
2011-10-17, 12.26 av Elisabet Norin