Följ oss via RSS!
2011-04-28

Lilla lektionsplaneringen 2.0

Ofta när jag har fortbildningar om flexibelt lärande och distanskurser pratar vi om "att våga". Det är förstås osäker mark att ge sig ut på om man tidigare enbart varit pedagog i fysiska miljöer. Då försöker jag påminna om hur det kändes första gången man steg in i ett klassrum och skulle agera som lärare. Hur nervöst det var och hur konstigt allting kändes. Man kände sig osäker på rollen och om man skulle duga som samtalsledare och pedagog.

Dessutom undrade man om man egentligen såg riktigt klok ut. Och lät inte rösten lite märklig förresten? Bristen på självförtroende sträckte sig över allting - innehåll såväl som utseende.
När jag gick på lärarlinjen på Uppsala universitet hade jag en trevlig pedagog som gick igenom även små saker med oss blivande lärare. För att få bukt på nervositeten över saker som utseende berättade hon om något hon kallade för "lilla lektionsplaneringen". Hon berättade att hon alltid under sina 40 år som lärare stannat upp en stund framför spegeln innan hon gick till lektionen. Var gylfen knäppt? Var håret något så när kammat? Inga kusar i näsan? Satt blusen rakt?

På så sätt kunde hon släppa tankarna på utseendet och istället fokusera på innehållet. Extra bra är detta för nervösa nyblivna pedagoger, förstås.

När jag sedan började som lärare upplevde jag just det här, nervositet och osäkerhet. Och när jag hade mina första lärarfortbildningar kändes det på samma sätt. Vem är jag att ta tag i det här? Vad har jag att komma med? Och hur i hela fridens namn ser mitt hår ut?

På samma sätt upplever många nyblivna distanspedagoger sin situation.
Man är nervös
  • över formen. Kommer deltagarna att samarbeta och prata? Ska jag använda video eller text?
  • över innehållet. Håller det? Är det tillräckligt intressant?
  • och man är nervös över utseendefrågor. Hur skriver jag? Gör jag mig förstådd? Låter inte min röst lite konstig på den här videon? Väldigt vad jag stirrar in i kameran! Är plattformens färger inte lite skrikiga?

Försök då översätta den "lilla lektionsplaneringen" till en distanskurssituation. Din röst duger precis som den är. Det har den gjort i alla fysiska samtal du haft genom alla år. En stakning på videon du just spelat in gör den bara mer levande. Din skjorta är det sista deltagarna kommer att titta på på videon, så länge den inte är whiskyknäppt. Plattformens färger är kanske lite skrikiga, men det kan du ordna sedan och det är inte det som är avgörande. Ditt skrivande kanske bör ses över och korrekturläsas om du producerar en text som ska publiceras eller om du lägger ut en uppgift, men skriver du ett inlägg i en diskussion ska det vara levande som talet är i en fysisk diskussion.

Jag har stött på många som snackar som bara den i fysiska miljöer, men som tvekar eller till och med tystnar helt i chattar och forumtrådar. Känner du igen dig? Tänk då tillbaka på hur det var när du var ovan pedagog i fysiska miljöer. Låt dig vara osäker en stund i den virtuella miljön på samma sätt. Det är bara naturligt. Men ge dig inte! Du kommer att bli trygg. Du kommer så småningom att kunna koncentrera dig mer på form och innehåll och mindre på din egen person. Men du måste våga för att så småningom bli van.
Gilla/Dela
RSS Twitter Facebook Bloggy Pusha
Taggar e-learning folkbildning pedagogik

Licens Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike

1 kommentar v

Räcker det att gilla?

Hej Mattias, jag tycker att det du skrivit om lilla lektionsplaneringen är jättebra! Jag tror nog alla lärare kan känna igen sig i det du beskriver. Din text stärker mig så att jag nog ska kunna våga prova snart i alla fall...
O jag måste kanske börja twittra eftersom du följer mig på twitter. Kul!
//Lillemor
2011-04-28, 23.41 av linnaart