Följ oss via RSS!
2011-03-05

Väck inte den Björn som sover…

För ett par veckor sedan fick jag återigen förmånen att få änne en insikt skapad av mina egna barn. Det hela hände strax efter det att jag lite slentrian mässigt gått förbi grabbarnas rum och sagt i förbifarten att de nu borde stänga av datorerna och sluta spela.
Efter ca 10 minuter kommer min 13 åriga son ner och håller en nästan halvtimmes lång föreläsning för mig om vad han gjort de senaste timmarna och det hade inte en sekund med spel att göra.

Han berättade för mig om hur han just nu var frustrerad över att han inte hade kunnat ladda ner Photoshop utan fick använda något gratis bildredigeringsprogram som han kände inte längre räckte till. Han berättade också hur spännande det var att modellera och designa i 3D. Hur han just nu skapade bricks (plattor) i ett spel som fungerade som plattor för gubbarna att gå på. Dessa kan designas och läggas hur mycket tid på som helst för att få snygga. Man vill liksom ha coola banor att spela i.

Spelet är Counter Strike. När min grabb sedan visade mig hur han jobbade på datorn med dessa plattor, hur han med svår matematiskt tänk fick räkna plattornas storlekar i pixlar, bredd, höjd, djup och sedan hur han fick beräkna upplösningen på olika skinns för att passa och även perspektiv på bilder för att få det hela snyggt, hur äldre vänner frågat om han ville designa deras huvudbanor och hur de feedbackade honom just nu på forum om hur duktig han var, så fick jag gåshud över min kropp.

Först för allt jag fick se men framför allt också av lite sorg för vad jag hade missat. Jag personligen spelar näst intill aldrig spel och i och med att jag per automatik tror att mina barn bara spelar så är mitt intresse för deras sittande på rummen ungefär lika stort.

När jag nu såg vad han pysslade med och vad han brottades med så insåg jag att mina nästan 15 år som hobbyskapare av webbar, formgivning i Photoshop, bildredigering, foto etc. skulle kunna komma till hjälp.Min grabb och jag kunde mötas i ett snack som var nytt på något sätt. Vi kunde tipsa varandra. Han blev erbjuden en kurs i photoshop som jag haft sedan 10 år tillbaka.

Nu kanske detta låter som att jag inte bryr mig alls om mina barn och är intresserad av vad de gör, what so ever. Men så är det inte. Jag är grymt nyfiken på allt de gör och allt de drömmer om.

MEN…nu kommer min tanke.
Om våra barns största upplevelse av oss vuxna och vår relation till deras ”sittande vid datorn” är av negativ klang, så som tjat att stänga av, klagande på att de är där för mycket, att vi inte gillar krigsspel, att vi tycker de verkar vara osociala, använder det som hot att de får dataförbud, etc…så tror katten att de inte kommer att ropar efter oss när de vill visa vad de gör eller skapar!
TVärt om! Men ärligt, de vill ju inte väcka den Björn som sover, då vill de hellre vara i fred.

Jag tror det vore direkt klokt att vi som vuxna oftare knackade på dörren till våra barns rum och istället för att stanna i dörren och tycka neggo istället gå vidare in i rummet sätta oss ner jämte och säga, visa mig, berätta!!

Jag hade i alla fall missat en stor passion hos mitt barn och det vill jag inte göra igen.

Så som min minsta grabb sa en gång då han vräkte på socker och sylt på gröten och efter det att jag sagt att han bara fick ha antingen socker eller sylt:
- Men pappa! Jag levlar ju upp gröten.

Dags att levla upp mina kära vänner….

Kram/Micke
Gilla/Dela
RSS Twitter Facebook Bloggy Pusha
Taggar skola digital kompetens barn spel IKT

Licens Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike

0 kommentarer >>