Följ oss via RSS!
2011-02-11

Det vi inte känner till skrämmer oss kanske lite mer…

Var på ett fantastiskt bra föräldramöte för ett par dagar sedan. Lärarna fick verkligen fram våra olikheter och tankar, värderingar och synsätt som föräldrar. Det är ju precis så det ska vara tänker jag. Och just insikten att vi alla är olika.
Vi kom självklart in på sociala medier, mobiltelefoner, facebook osv. En utav ledningen på skolan berättade att de hade som policy att om elever blir kränkta eller hotade via sms eller nätet så polisanmäler man direkt. Jag kände direkt i min mage att det skakade till. Kändes inte helt bekvämt. Men vi fortsatte diskussionen och kom in på just mobilens roll i skolan. Man har idag som policy att man får ha den på lektionerna för att lyssna på musik och det funkar bra. Det fanns dock risk för att koncentrationen stördes då det vibrerade i någons ficka för ett inkommet nytt sms. Jag kände mig träffad på den punkten och inser att jag sms:ar mina barn kanske lite för ofta. Skärpning Micke.

Men men….Några föräldrar tog upp frågan om varför elever överhuvudtaget behöver ha mobilen i skolan. De menade på att det vore en bättre idé att förbjuda mobilerna helt i skolan. De behöver ju inte ringa någon på skoltid. Och skulle det vara kris kan de ju alltid låna skolans.

Då skakade det till ytterligare i mig och jag menade då på att min son ringer så gott som aldrig på sin mobil oavsett. Han sms:ar, hänger på msn, surfar, kolla fotbolls resultat, hänger på bdb, läser tidningar, lyssnar på musik, leker med kompisar på rasterna, spelar spel etc.

Jag menar också att om vi redan nu märker en viss problematik kring mobbing, publicerande av bilder etc så vore det väl utmärkt att de tränas redan nu och inte när de väl börjar i högstadiet.

Det är ju återigen inte tekniken som är aktören utan personen som använder den och det är ju här jobbet måste göras, ständigt. Lyfta fram de mjuka värdena, etik, självkänsla osv. (tänkte även lyfta fram hur mobilen skulle kunna vara ett perfekt verktyg för även studier, kunskapande, söka svar etc, men inser att jag ibland är lite för långt fram och inte alltid har en realistisk syn på hur det är just nu)

Jag tycker också att en annan situation som vi ibland glömmer och som behöver lyftas fram tydligare är då vänner tar andras telefoner eller snällare uttryckt ”lånar” mot en annans vilja och kollar igenom sms eller kanske rent av använder en annans mobil och sprider falsk information genom en vän så att säga…detta tycker jag är ett stort intrång i en annan människas liv. Här måste vi förstå att det är mer än en telefon numera. Man tar inte någon annans TELEFON utan en stor del av en annans privata information. Det är som att likställa som inbrott i vilket hus eller rum som helst , tänker jag.

Det jag snabbt insåg var att vi vuxna är på väldigt olika nivå gällande erfarenheterna kring internet, smartphones, sociala medier etc. Det känns lite som att vi då i kunskapsbrist grips snabbare av panik så fort internet är inkopplat på något sätt.

Om en elev hotar via text sms så verkar detta ses större än om det sker på rasten i luften, by air. Kanske är det för att just texten kan sparas och inte försvinna ut i luften 3 sekunder senare.

Jag känner som förälder att jag ställer absolut inte upp på att alla kränkningar och hot omedelbart ska polisanmälas. Jag tror till och med att det kan göra många situationer än värre.

Tänk er själva om en rastvakt på låg, mellan och högstadienivå hade blivit beordrad att polisanmäla varje gång en kränkning eller hot ägde rum. Snacka om att ha och göra, för att inte tänka på polisen som hade behövt bemanna sin personal styrka 1000 gånger om.

Men förstå mig rätt, självklart finns det fall som är så pass grova att polisen, socialen, kurator etc måste kopplas in, inget tvivel om den saken, men jag tror att de flesta fall bör först ses över med ett gemensamt vuxenansvar oss föräldrar och lärare emellan. Att vi kommunicerar och åter kommunicerar öppet om dessa frågor och situationer då de uppstår.

Hörde själv talas om ett fall nyligen då en ung flicka blivit kränkt och hotad på facebook och via sms och där skolan utan hennes föräldrar vetskap omedelbart polisanmält händelsen. Men det svåra blir ju när dessa föräldrar likt jag har en tanke om att först försöka lösa det på något annat sätt. Jag har som egen lag att ”en person som i sig själv mår bra kan inte göra någon annan medvetet illa”. Jag vet själv av många års erfarenhet att de barn som kontinuerligt kränker, hotar och till och med misshandlar andra har själva en otroligt jobbig tid i sina liv på säkert många sätt. Jag menar att här kanske polisanmälningen inte alltid är det bästa utan kanske först kommunikation på andra sätt.

Sedan så slår det mig också att vi pratar om små barn, små impulsiva varelser i detta fall som testar och tänjer på alla gränser och ibland blir det tokigt. ”Jävla hora” är ett fruktansvärt uttryck men det existerar och jag är inte säker på att det är ett polisiärt fall, inte ens om det står i displayen på en mobiltelefon.
Sätter vi oss själva som vuxna i samma situation i livet, på arbetsplatser, i idrottsklubbar etc så har vi säkert varje vecka fall som borde rapporteras.

Jag avslutar detta inlägg med att uppmana oss vuxna att ha samma mod som vi hade på vårt fantastiska föräldramöte, att våga vara öppna i dialogen och inse att vi vill bara alla våra barn vårt bästa men vi tänker olika utifrån olika ramar, detta är helt ok. Men vi MÅSTE våga kommunicera om svåra saker, det är komplext och det finns inga enkla lösningar även om vi ibland önskade det, ex genom att bara förbjuda saker rakt av. Och det viktigaste av allt, det finns inte mitt och ditt barn utan våra barn…vår gemensamma framtid.

PS. Kommentera gärna med egna tankar om detta svåra ämne…det behövs ventileras helt enkelt.

Kram/
Micke
Gilla/Dela
RSS Twitter Facebook Bloggy Pusha
Taggar skola digital kompetens sociala medier barn

Licens Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike

0 kommentarer >>